Bokura Ga Ita Kohen
Okej, så det här är en fuskis. Lite fel att börja med en sån, kanske. Men jag har druckit en folköl så jag har INGA HÄMNINGAR. Det är en fuskis därför att jag har sett del ett - det här är alltså del två. Så jag vet skådisar, årtal, huvudstory. Men jag vill gissa ändå. Tihi.
År: 2012Skådisar: Ikuta Toma, Yoshitaka YurikoRegissör: Kommer inte ihåg. Men antar att det är samma som i första filmen.Gissa mitt betyg: 4/5
Handling: Man fick ju se lite snippets i slutet av del ett, så … here goes. Han har flyttat till Tokyo, hon kommer efter fast flera år senare. De får inte genast kontakt. När de väl träffas är de inte direkt glada i varandra.
Nej, seriöst, jag vill inte spekulera mer i denna. Är så jävla peppad på att se den! Älskade första, och Ikuta Toma är underbar!
… ett par timmar senare …
Ja, mitt betyg blev 4 av 5. Wiiho! Jag känner mig själv tydligen. Det jag trodde den skulle handla om visade sig väl stämma rätt bra. Men åh, den var så himla fin. En så himla bra fortsättning/avslutning på första. Två timmars konstant myskänsla i bröstet, som stundtals bryts av för lite angsty ingredienser. 
Och Ikuta Toma. Makalöst bra, som vanligt.

Bokura Ga Ita Kohen

Okej, så det här är en fuskis. Lite fel att börja med en sån, kanske. Men jag har druckit en folköl så jag har INGA HÄMNINGAR. Det är en fuskis därför att jag har sett del ett - det här är alltså del två. Så jag vet skådisar, årtal, huvudstory. Men jag vill gissa ändå. Tihi.

År: 2012
Skådisar: Ikuta Toma, Yoshitaka Yuriko
Regissör: Kommer inte ihåg. Men antar att det är samma som i första filmen.
Gissa mitt betyg: 4/5

Handling: Man fick ju se lite snippets i slutet av del ett, så … here goes. Han har flyttat till Tokyo, hon kommer efter fast flera år senare. De får inte genast kontakt. När de väl träffas är de inte direkt glada i varandra.

Nej, seriöst, jag vill inte spekulera mer i denna. Är så jävla peppad på att se den! Älskade första, och Ikuta Toma är underbar!

… ett par timmar senare …

Ja, mitt betyg blev 4 av 5. Wiiho! Jag känner mig själv tydligen. Det jag trodde den skulle handla om visade sig väl stämma rätt bra. Men åh, den var så himla fin. En så himla bra fortsättning/avslutning på första. Två timmars konstant myskänsla i bröstet, som stundtals bryts av för lite angsty ingredienser. 

Och Ikuta Toma. Makalöst bra, som vanligt.

Berg bortom berg (II)

Hej, nu är jag tillbaka igen. Bättre, större, starkare. Nej, jag skojar bara. Sämre, mindre och svagare faktiskt. I alla fall så har jag en “rolig grej” att göra här. Det är nämligen så att jag ser ganska mycket film för tillfället. Tror att det kommer med arbetslösheten, eftersom jag gjorde samma sak när jag senast var arbetslös. 

Hur som helst. Jag har en massa jävla filmer i kö, ungefär 170 stycken som AKTIVT väntar på att bli valda nästa gång. Sedan har jag ungefär 130 stycken till som ligger i min DIREKTA vill se-lista. Den här jakten på filmer att se tar upp en massa tid jag egentligen borde lägga på att se på filmerna jag skaffat istället. Eller på att söka jobb.

Jag har väldiga perioder av vad jag vill se för filmer. Zombieinvasioner, japanska skoldraman, koreansk feel-good, seriemördarfilmer, fängelsefilmer, fransk diskbänks-prettorealism, filmer med en viss snygg huvudrollsinnehavare, skräckfilmer, dokumentärer om Tjernobyl, b-film, film noir, japansk lågbudgetskit, osimulerat sex, filmer med en ung Al Pacino, dokumentärer om Nordkorea, drömmande postapokalyps … 

Alltså fan, jag har perioder. Det resulterar i att jag skaffar allt jag kan komma över om ämnet. Sen ser jag en eller två och hittar nästa tema att förkovra mig i. Och så håller det på. Det innebär att jag hinner glömma bort vad alla jävla filmer jag har faktiskt handlar om. 

Jag har faktiskt oftast ingen aning om vad det är jag ska se härnäst. Enligt mig är detta det BÄSTA sättet att se film. Helt jävla förutsättningslöst - ingen aning om handling, skådisar, regissör, årtal …

Så jag kom på en idé. Jag ska skriva om mina förväntningar om en film innan jag ser den. Vad jag tror den handlar om, när jag tror den är gjord. Och så vidare. Och sen ska jag jämföra det med hur det egentligen var. 

Jepp, that’s it. Let’s get started, för jag ska se en film om 10 minuter!

26 Oct 2012 / 0 notes / film 

Kynodontas

Jag såg precis Kynodontas, Dogtooth, som jag tror är den första grekiska film jag någonsin sett.

Om den vore representativ för Grekland så skulle grekerna:

Vara livrädda för (och döda) människans fiende nummer ett - katter; slicka här och var på sina familjemedlemmar; kasta sockerkaka över det meterhöga staketet; förstå att det finns en oöverstiglig gräns mellan garageporten och the outside world; fånga flygplan som faller på tomten …

Det var en ganska sjuk film. Inte sjuk på samma sätt som The Human Centipede eller Cat in the Brain - men sjuk på ett lite mer psykologiskt mindfuckplan. 

50 Day Movie Challenge

Day 9 - My favourite movie ending

Det fick bli en riktig klassiker den här gången. Borta med vinden har varit min favoritfilm sedan jag var 9-10 år och ohotat behållit den placeringen tills jag såg All About Lily Chou Chou

Har ni inte sett Borta med vinden så tycker jag inte att ni ska se videon här ovan, av förklarliga skäl. Skynda er i stället att se filmen och andas in lite underbar filmhistoria.

Filmens slut är så klassiskt att det knappt går att beskriva. Clark Gable och Vivian Leigh - vilken utsökt kombination! Hennes desperation och hans kyla. Den stenhårda repliken. Och mina tårar.

Att en film från 1939 fortfarande kan beröra så djupt!

50 Day Movie Challenge

Day 8 - My favourite opening sequence

Jag har tre alternativ här:

1. Aoi Haru (Blue Spring) - snygga skoluniformsklädda ynglingar går i slowmotion på ett tak mot kameran. Fan vad snyggt det är, fan vad genialt det är, fan vad seriöst och jävla asbra det är. Tyvärr hittar jag den inte på Youtube.

2. Per un Pugno di Dollari (A Fistful of Dollars) - grafisk orgasm. Men jag vet inte om den räknas riktigt, det är ju opening credits mer än öppningssekvens.

3. Trainspotting - Ewan McGregor-monolog om det förkastliga normala livet. Jag har älskat filmen sedan första gången jag såg den; jagade heroinister som inte väljer livet till tonerna av en stressad Iggy Pop - det blir inte bättre än så här. 

Tyvärr är videosnutten ovan inte exakt densamma som i filmen, men mellan typografilekarna får man i alla fall se den riktiga scenen. 

Nudlar klockan tolv

… hade lika gärna denna blogg kunnat heta. 

Jag har precis kokat mina favoritsnabbnudlar, Demae ramen med kycklingsmak, och ska nu avnjuta dem till Kitano Takeshis Hana-bi. Lite vardagslyx.

30 Jun 2011 / 0 notes / hana-bi nudlar 

50 Day Movie Challenge

Day 7 - My favourite movie soundtrack

Det finns ju inte riktigt någon tvekan om vem som är världens bästa filmkompositör. Ända sedan jag var riktigt liten, så där tre-fyra år, har pappa skedmatat mig med Ennio Morricones klassiska mästerverk. Särskilt bra är han förstås med sin trogna bundsförvant, superregissören Sergio Leone. Spaghettiwesterns, we love you.

Hur ska man då välja ett soundtrack av detta musikaliska geni? 

Det får bli … For A Few Dollars More. Framför allt för The Vice of Killing som ni kan avnjuta i videon ovan, men också för titelspåret, La Resa Dei Conti, Goodbye Colonel - och ja, hela övriga albumet förstås. 

Jag är glad över att jag fått växa upp med hans musik och att den fått sätta sin prägel på våra julaftnar, våra bilsemestrar och mina lekar som barn. Och förstås för att den gjort mig till en hängivet westernfan.

50 Day Movie Challenge

Day 6 - My least favourite movie by my favourite director

Gud, den var svår. Vilken är min favoritregissör? Peter Jackson? Terry Gilliam? Sergio Leone? Clint Eastwood? Eftersom de tre sistnämnda har en hyfsat jämn nivå där de snittar 4-5 i betyg för det mesta, så väljer jag Peter Jackson och hans remake på King Kong.

Den är inte dålig. Den är välgjord och har en hel del fina scener. Men den är lång, för lång för att manuset ska hålla. PJ:s post-LotR-filmer hamnar ju automatiskt lite extra under lupp och därför kan han inte bara experimentera med effekter och storskalighet - vilket det dock känns som att King Kong är en studie i. Nej, inte dåligt men inte heller tillräckligt bra.

50 Day Movie Challenge

Day 5 - My favourite documentary

Titicut Follies från 1967 skildrar utan dokumentärskaparens egen tunga en bisarr verklighet på ett mentalsjukhus. Det är en inblick i ett system utan like; en skrämmande realitet som vi får beskåda utan skygglappar. Den är viktig och obehaglig. Se den.

50 Day Movie Challenge

Day 4 - My favourite animated film

Jag skrev om Eldflugornas grav för några veckor sedan - denna oerhört sentimentala och djupt berörande anime som inte lämnar ett endaste öga torrt. Den får mig att känna mig ensammast på jorden för en stund. Men den handlar inte bara om ensamhet och isolering - det är den ärligt vackra samhörigheten mellan syskonen som lyser upp denna annars väldigt dystra och deprimerande film.